Berätta lite om dig själv!
Kee: Jag heter Kee och har jobbat med glass, konditori och i hotellkök i stort sett hela mitt vuxna liv. Jag bodde i USA i 17 år efter att min pappa vann ett green card-lotteri när jag var 20 år. När Coronapandemin bröt ut 2020 var jag på en jorden runt-resa och hamnade i karantän på ett Airbnb i Ecuador i tre månader, vilket fick mig att bestämma mig för att flytta tillbaka till Sverige.
När jag kom tillbaka till Sverige började jag jobba som bagare, men det var väldigt tufft för kroppen och jag fick ont i armarna. Då började jag plugga skrivande. Jag har nu gått nio skrivkurser på tre år, inklusive en kurs för skrivlärare. Förra året blev jag erbjuden av folkhögskolan jobb som tredje läraren på skrivarlinjen och jobbar nu där på deltid.
Varför började du skriva?
Kee: Det gick inte att låta bli – orden och alla idéer måste ut, annars blir jag tokig.
Vad innebär skrivandet för dig?
Kee: Det är ett sätt att bearbeta allt jag tänker och känner. Nu är det också mitt försörjningssätt, vilket var en dröm jag aldrig trodde skulle inträffa eftersom min familj är väldigt konservativ och tyckte att man skulle bli doktor eller advokat – eller president, inte syssla med konst. Skrivandet betyder enormt mycket för min psykiska hälsa.
Vad har folkhögskolan betytt för dig?
Kee: Den har varit fantastisk för min personliga utveckling. Jag var väldigt hård efter att ha bott i USA och jobbat inom kundservice. I en dikt liknande jag mig själv vid en amerikansk bulldozer som körde in i folkhögskolans mjuka kött. Jag gick in hårt i något mjukt, det var inte folkhögskolan som gav vika. Det var jag som förändrades av kollisionen och förstod att det också är ett sätt att vara, det är okej att vara mjuk.
Vilken funktion har folkhögskolor för att utveckla människors skapande?
Kee: Folkhögskolan visar att det är okej att saker tar tid och att processen är viktigare än målet. Särskilt med skrivandet. Det handlar inte om att publicera en bok och tjäna pengar, utan om vad man lär sig under tiden. Skolans motto är ”olika tillsammans”, och lärarna finns där för att anpassa stödet efter vad individen behöver. Är det så att man orkar man jättemycket så finns det plats och göra mer.
Vad tror du skrivande och berättande kan innebära för migranter med funktionsnedsättning?
Kee: Alla har en berättelse som vill ut, och för migranter med svåra erfarenheter kan det vara lättare att skriva än att prata. I ett tryggt skrivande rum kan man till exempel skriva en fantasyberättelse som bearbetar traumatiska händelser utan att man måste skriva exakt vad som hänt. Skrivandet är väldigt terapeutiskt. När jag var isolerad i Ecuador började jag skriva min livshistoria från min mamma och mormor fram till idag, vilket hjälpte mig att förstå och bearbeta det som hänt. Det skapar också förståelse hos andra som läser. Speciellt om det befinner sig i en liknande situation.
Vilka berättelser skulle du vilja läsa från vår målgrupp?
Kee: Alla historier! Jag vill läsa allt!
Intervju och artikel: Behroz Mazlomian