En dag, en vecka, en månad, ett år, en…
Det är en sommardag nära solnedgången och jag sitter i min rullstol i parken nära mitt hus. Om jag skulle prata om en dag i mitt liv som invandrare med funktionsnedsättningar, skulle det vara att jag de flesta dagar efter att mina lektioner är slut går till den lilla parken nära mitt hus och lyssnar på musik, läser böcker, tittar på korta videor på TikTok, Facebook och Instagram, och ser barn leka med sina föräldrar i parken. Ja, det är sommar nu, och vädret är varmt och behagligt, och man kan gå till parken eller ta en promenad. På vintern är man tvungen att stanna hemma och fly kylan och mörkret.
Det jag gillar med Sverige är att det har många parker och parkerna är tillgängliga för rullstol. I mitt eget land, trots att jag bodde i huvudstaden, fanns det inte mer än fyra eller fem parker i hela staden, och personer med funktionsnedsättningar och rullstolsburna kunde aldrig använda dessa parker eftersom de inte var byggda för funktionshindrade.
Jag vet inte exakt vad de där svenskarna som är funktionshindrade gör för nöjes skull och avkoppling när de har tråkigt, men mitt enda tidsfördriv är att komma till den här parken, gå till gymmet och delta i Independent Living Institute-programmen.
Jag bor ensam. Jag kan inte bjuda in mina familjemedlemmar till Sverige eftersom jag varken har jobb eller inkomst. Min handläggare säger att man måste ha ett hus, en stadig inkomst på över trettio tusen kronor och ett fast jobb för att kunna bjuda in sina familjemedlemmar till Sverige, men jag har inga av dessa villkor.
Jag har inget fast jobb, jag har ingen fast månadsinkomst, jag har inget hem, och det är därför jag bor ensam.
Jag bor ensam och har inte många vänner. Vänskapssystemet i Sverige är väldigt annorlunda än i landet jag kommer ifrån. Där var jag vän med mina klasskamrater, med mina grannar, med de lokala butiksägarna, med mina kusiner och många andra, och när vi ville kunde vi besöka varandra utan problem och prata i timmar. Men jag känner inte till Sverige. Jag har ingen aning om hur man kan hitta en ny vän och prata med honom en stund i det här landet.
Det verkar som att ingen är sysslolös när det gäller att skaffa vänner.
Jag bor ensam och jag saknar mina familjemedlemmar oerhört mycket. Jag saknar mina föräldrar, jag saknar mina bröder och deras barn, och jag saknar mina systrar och deras barn.
Varje gång jag ringer hem frågar min brorson, som bara är fyra år gammal, mig: ”Hur mår du, farbror? När kommer du tillbaka? Vad har du med dig till mig när du kommer tillbaka?”
Jag säger till honom att jag mår bra och att jag kommer tillbaka väldigt snart, och att när jag än kommer ska jag ta med ett leksak till honom.
Jag känner inte ens till familjesystemet i Sverige. Jag vet inte hur familjer är släkt med varandra i Sverige eller hur nära de är, men från det land jag kommer ifrån är familjer extremt nära och beroende.
Familjemedlemmar stannar tillsammans så länge de lever. Fäder och mödrar stannar hos sina barn så länge de lever, och barn lämnar aldrig sina föräldrar för ett ögonblick.
Det är därför jag, efter alla dessa år, fortfarande inte har förlikat mig med att vara borta från min familj och mina föräldrar, jag lider och jag kan inte fokusera på mina studier, arbete och livet.
Jag tittade på TikTok-videor igår kväll. En väldigt känd svensk TikTok-användare intervjuade folk på gatan och frågade dem vilka länder de gillade invandrare från och vilka länder de inte gillade invandrare från.
Svaren varierade. Till exempel sa de att de gillade invandrare från ett visst land eftersom de var långa, vackra och hade en bra figur, och de gillade inte invandrare från ett visst land eftersom de luktade illa, var smutsiga och gav upphov till en sexuellt trakasserande känsla. Mitt lands namn var också i den andra kategorin.
Idag är det söndag och helg. Många barn är i parken med sina föräldrar, leker och gör oväsen.
Ett litet treårigt barn kommer fram till mig. Han har blå ögon och gult hår.
Jag ler mot honom och han tittar på mig. Jag hälsar honom på min brutna svenska: ”Hej, hej. Vad heter du?”
I det ögonblicket kom hans mamma skräckslagen mot oss, kramade sitt barn och gick därifrån utan att säga ett ord.
Solen är på väg att gå ner. Jag startar min rullstol och går hemåt.
Jag älskar Sverige. Alla parker, promenadstråk och byggnader är tillgängliga för personer som använder rullstol.
Jag ska hem för att äta och sova, och imorgon ska jag tillbaka till mina träningspass, sedan drar jag till gymmet och drar till parken.